Vandrarhelg
Det är många som är ute och går den här helgen.
Albin skrev igår: ”Förbereder mig just nu för tre dagars pilgrimsvandring i Tiveden; ambitionen är lätt packning, lyhördhet i mötet med mina 13 medvandrare, att glädjas åt långsamheten och att ta tid för eftertanke och tystnad. Låter ambitiöst, men det brukar ordna sig …”
Anna och Agneta som är pilgrimspräster i Lund skickade en hälsning: att man kan följa Pilgrimsvägen Blekinges invigningsvandring här och här. Den vandringen började redan i tisdags. Kristianstadsbladet skriver också om den.
Och här är en hälsning till alla pilgrimer som firar himmelsfärdshelg, var det än må vara — en av de få Bach-arior som inte har något basinstrument med, och det sägs att anledningen är att han ville gestalta himmelsfärden med ett slags musikalisk viktlöshet:
I Jesu fotspår
Vandring i Jerusalem. Bild lånad från Bildas webplats.
I höst finns det en ny chans att vandra där Jesus gick — i Israel och i de palestinska områdena — med svenska vandringsledare. Swedish Christian Study Centre i Jerusalem är en del av studieförbundet Bilda och bjuder in till en vandring den 21–29 oktober. ”Resan innehåller vandringsdagar i Galiléen, Juda öken och Jerusalem med omnejd. Vi vandrar till platser omnämnda i Bibeln och möter människor med olika erfarenheter av att leva i området. Vi vandrar oftast hela dagarna och under dessa vandringar bär vi bara en lättare packning med matsäck och extrakläder”, står det i inbjudan. Läs mer här!
Filmrekommendation: The Way
För ett tag sedan skrev jag om en film som utspelar sig på vägen till Santiago de Compostela. Då hade jag inte sett den, men min kollega Ingrid lyckades beställa den åt mig. Jag måste säga att det är en film att rekommendera av alla möjliga anledningar!
Här är trailern en gång till:
Och här är några kommentarer som har kommit här på bloggen:
Filmen.
”Jag såg den för någon vecka sedan. Tyckte om den. Den var vacker. Kommer själv att vandra El Camino om några veckor.” — Sara
”Jag har sett filmen och tyckte den var jättebra! Just det att det finns så många orsaker att ge sig av på Pilgrimsvandring och att uttrycket att ”alla får plats på Caminon” lyftes fram! Sökandet efter något utifrån vars och ens personliga behov och att upplevelsen saknar mallar, att målet med vandringen kan variera inte bara med person utan också över tid och att vi måste låta våra medvandrare utvecklas i livet, utan att förvänta oss att de ska göra samma upplevelser som vi… En film jag rekommenderar för att tänka efter lite om sina intentioner med sin vandring och sitt synsätt på sina medvandrare om än stundtals kanske lite nästan … torr (?), ungefär som en instruktionsfilm för El Camino. Underbara vackra bilder hela vägen är det dock! Se den!” — Ingela
”Fantastisk film, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den…. De har verkligen lyckats fånga Caminokänslan i filmen, för oss som gått är det som att vara ute på Vägen igen varje gång man ser den!” — Hali
Hali berättar också att filmen nu finns att köpa på CDON för bara 79 kronor. Mitt exemplar kommer från Amazon i England och var nog lite dyrare …
Tack allihop!
Andra avsnittet i Hans-Erik Lindströms presentation av den helige Franciskus och de svenska nyckelorden för den moderna pilgrimen — läs introduktionen här och det första avsnittet här!
***
Giottos målning av Franciskus när han predikar för fåglarna.
Enkelhet
(Citatet är hämtat från boken som inspirerade mig hösten 1964, Frans av Assisi – trubadur och helgon av Carl Fredrik Engelstad.)
Han lyfte av sig kappan, mjukt och graciöst och lade den på golvet. Så tog han av sig plagg efter plagg och lade dem på kappan. Jackan, skorna, byxorna. Alla stirrade lamslagna på det egendomliga uppträdet. Kunde det gå an att låta en ung man stå mitt på golvet i detta högvärdiga palats och ta av sig kläderna mitt för näsan på självaste biskopen?
Men samtidigt skedde det med en sådan självklarhet och lugn att ingen kom sig för att ingripa. Det var något i den unge mannens ansikte som kom dem att tiga, att hålla sig lugna. Han såg varken ond eller förryckt ut. Tvärtom såg det ut som om han vore den ende riktigt kloke. Hans ögon tindrade och kring läpparna lekte ett leende så barnsligt lyckligt att ingen av de rika och kloka männen i salen kunde förstå vad han tänkte på. läs mer…
Början på resten
Anita i Lerum brukar mest pilgrimsvandra i sina hemtrakter. Förra sommaren åkte hon och en väninna till Taizé i Frankrike. Tack för att du ville dela med dig av dina tankar därifrån, Anita!
***
Koret i Försoningskyrkan i Taizé.
Taizé – början på resten av mitt liv
Min goda vän och andliga syster Agneta och jag flög först till Bryssel och sedan till Lyon. En skyttel tog oss till en järnvägsstation i Lyon, och där gick tåget till Macon. Från Macon gick det buss till Taizé. Vi klev av och blev genast omhändertagna av en välkomstgrupp som ordnade det för oss. En broschyr med text på svenska om hur och vad, en liten påse med kvällsmat, och direkt till kyrkan när klockorna i tornet började ringa till kvällsbön. Vi hade varit på väg en hel dag och nått målet 20.30 på kvällen.
Jag hade inte en aning om vad som mötte mig då jag gick in genom kyrkporten. En ung flicka stod där med en skylt: ”Silence”. Vi försåg oss med sånghäften och bibeltext. Solen höll på att gå ner och färgade kvällen röd. Även inne i kyrkan möttes vi av dova röda färger. Det såg ut som om hela kyrkan var upplyst av en stor brasa. Röda segelformade tyger hängde där triptyken brukar ha sin plats framme i koret. Ett litet kors stod lite vid sidan av, och lugn musik spelades från högtalare. Det var så fullt med folk, kanske tusen personer som satt direkt på golvet eller på bönepallar. Mittgången var kantad med buxbom, och där satt alla munkar i vita albaliknande kåpor med långa ärmar så att händerna inte syntes. läs mer…
Idag!
Foto: Daniel Bäckrud
Jo, det är sant — idag släpps Pilgrimslivet!
Igår var jag uppe på redaktionen i Örebro och fick hålla i ett av förhandsexemplaren som hade kommit med bud från tryckeriet i Riga.
Så ringde det på porten, och en man från Svenska Baptistsamfundet kom och bad att få låna boken lite snabbt för att fundera på om den kunde vara något som avtackningspresent till styrelse och några anställda nu när samfundet går upp i det stora nya.
”Stort tack för ett fantastiskt arbete med boken Pilgrimslivet”, skrev deras generalsekreterare Sören Carlsvärd i ett meddelande igårkväll. ”Har läst stora delar av boken som gör mig glad och välsignad. Har beslutat att köpa in ett större antal för att ge bort till vår personal och avgående ledamöter i missionsstyrelsen.”
Vilken start, eller hur?
Nu börjar Förlagssystem i Falun packa alla ordrar som har kommit in.
Än en gång: tusen varma tack till alla er som har varit med och hjälpt till!
En livshållning
Dagens pilgrimstanke kommer från Mattias Haglund, som läser till präst i Lund. Tack, Mattias!
***
Foto: Arne Bergström
Jag har funderat mycket på pilgrimskapet som livshållning. Att låta de visdomar pilgrimsvandrandet ger prägla livet i övrigt. Jag tänker att en pilgrim lever i förhållande till två saker: vägen och målet. Att ha pilgrimskapet som livshållning blir därför att fokusera på vart jag är på väg och att minimera den börda jag trots allt måste bära på min vandring.
När jag vandrar i tystnad försöker jag tillämpa vad som populärt kallas mindfulness eller medveten närvaro. Jag försöker försätta mig i ett meditativt tillstånd genom att inte tänka på något speciellt utan koncentrera mig på ljudet av min stav som tar i marken för vartannat steg. Om jag ser min egen skugga framför mig brukar jag lägga blicken på den. Annars bara tittar jag liksom ut i tomhet, utan att titta på något speciellt. Ibland, när vi går längs en rak väg och jag hör ljud av andra vandrare som vägledning, brukar jag försöka blunda.
När jag har gått så en stund upplever jag att kroppen liksom går av sig själv och att mitt slumrande medvetande kan vila i att bara hänga med i rörelsen och rytmen. Det är nästan som att sova trots att jag är vaken och i rörelse.
Målet är viktigt, och naturupplevelsen är viktig, liksom kamratskapet och närvaron av likasinnade och vänner. Men vandringen i tystnad upplever jag som mycket givande — för mig är den det bästa med att pilgrimsvandra. Man kan nästan säga att det är därför jag gör det.
Pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström berättar om Franciskus av Assisi och pilgrimens sju nyckelord. Detta är avsnitt ett av sju.
***
De sju nyckelorden och Franciskus 1: Frihet
(Citaten är hämtade från boken som inspirerade mig hösten 1964, Frans av Assisi – trubadur och helgon av Carl Fredrik Engelstad.)
Franciskus porträtterad av 1600-talskonstnären José de Ribera.
Frihet
”Herre, tag mig och låt mig få gå i dina fotspår.”
Tårarna rann nerför kinderna på Frans. En sådan kärlek till Frälsaren vällde upp inom honom att han måste finna utlopp för sin gripenhet. Dagars och nätters tvivel och kamp hade lagt tunga bördor på honom. Här lyftes de av honom, här fick han en försmak av vad Guds frihet var. Plötsligt tycktes Frälsaren stiga ner från korset framför honom, böja sig fram och tala till honom!
”Frans, bygg upp min kyrka igen, ty den håller på att förfalla!”
”Ja, Herre!” ropade han i översvallande glädje. ”Ja, Herre! Jag vill göra allt du ber mig om!”
Utan att komma ihåg den vördnad han var skyldig ett gudshus, stormade han ut ur kyrkan, ut i solskenet. Aldrig någonsin hade han upplevt maken till solsken och fågelsång!”
(Från Franciskus upplevelse i kapellet i San Damiano i Assisi som 24-åring.)
Friheten var ett av de viktigaste orden för Franciskus. Han tog hela världen i sin famn, när den inre friheten – den som ledde till den nya friheten i Gud – bokstavligen klädde av honom det gamla livet som rikemansson och gamäng och uppenbarade för honom en alldeles ny glädje som formligen vällde fram ur hans inre. Människor, naturen, Gud och själva livet fick en ny lyster. Äntligen blev han fri att leva ut sin allra innersta längtan – att gå med Gud genom livet.
Idag kan man känna smaken av den friheten under en vandring. Fri från allt det myckna man ofta lever i, fri att bara vara, fri att lyssna till sitt hjärta och fråga: vad vill jag egentligen med mitt liv? Fri att söka nya stigar i själen och fri att känna samhörighet med allt skapat. Fri att släppa ansvar och kontrollbehov, fyllda almanackor och stress och fri att kunna känna glädjen på nytt strömma genom kropp och själ …
Pilgrimer i Staffanstorp
Det kom en hälsning från Hali Liddell, som är en av dem som har skrivit i Pilgrimslivet och som också leder vandringar i S:t Staffans församling i Staffanstorp nära Lund. Vi skickar den genast vidare till alla pilgrimsvänner!
***
"Vägen till livet"-vandrarna i lördags. Foto: S:t Staffans församling
Vi gjorde en ”Vägen till Livet”-vandring i lördags, med en grupp på 22 glada, nöjda pilgrimer.
Pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström delar under några dagar framöver med sig av sina tankar om hur Franciskus, som föddes i Assisi på 1100-talet, kan inspirera pilgrimer idag. Tusen tack, Hans-Erik!
***
Hos benediktinsystrarna i Assisi. Foto: Magnus Aronson
Franciskus – föredöme och inspiratör för pilgrimsrörelsen
Jag mötte honom en tidig höstdag 1964, på andra våningen på Solna Stadsbibliotek, ett stenkast från Råsunda fotbollsstadion, Sveriges nationalarena, bakom ett par blåa pärmar i en bokhylla, vars bokstav jag nyss lärt mig – bokstaven C för religion.
Som nybakad student med vaga tankar om att bli skogvaktare eller sportjournalist, och efter sommarens oförglömliga möte i Dala-Järna kyrka i Dalarna med liknelsen om den barmhärtige samariern, omtumlande och oförutsägbart, som gav mig en gudstro och en bild av Gud som en barmhärtig och kärleksfull Skapare och Livgivare satt jag nu på biblioteket med en ovanlig människas livsberättelse – Franciskus av Assisis – som kom att förändra mitt liv. Jag satt som förhäxad och läste kapitel efter kapitel utan att kunna stoppa. Bibliotekarien fick komma och knacka mig i ryggen och berätta att det var stängningsdags för att få mig att sluta läsa. läs mer…
